Â
(Denna text har jag hittat,författaren okänd…men tycker innebörden är väldigt tänkvärd och vill dela med mig)
Â
Kanske har jag fel, men jag tyckte att du log.
Och jag tänkte om jag dör är det för detta leende jag dog.
Hur ska vi någonsin kunna älska någon annan om vi inte älskar oss själva? Om vi inte värdesätter och uppskattar oss själva, hur ska vi någonsin kunna värdesätta och uppskatta någon annan? Om vi hatar oss själva och konstant nedvärderar oss själva hur ska vi då kunna släppa all bitterhet gentemot vår omgivning? Hur ska vi fullt ut kunna ge av oss själva till någon annan om vi inte känner oss trygga i oss själva, för har vi en fast grund att stå på så kan vi åka berg-och dalbanan gång på gång utan att det rör till i våra liv nämnvärt. Vi kan släppa in andra människor och låta dem ta del av oss själva för vi vet vilka vi är, var vi står och var vi förtjänar.
Den dagen vi kan säga att kärlek är vacker, underbar, geniun och det största i världen, då har vi upplevt riktigt kärlek, äkta kärlek. Vacker kärlek. Den dagen vi träffat någon som vill oss väl i alla väder, någon som omfamnar oss och ger oss kärlek när allt omkring briserar, då kan vi skatta oss lyckliga. Vi vill gärna tro att vi älskar och är älskade, men när kärleken är vidrig i våra ögon, är det verkligen kärlek då? Vi vill så gärna älska att vi lägger över alla våra känslor i vår kropp på någon som inte alls förtjänar det, eller som vi egentligen inte alls känner det där för.
Kärlek är inte löften och vackra ord, kärlek är handlingarna. Vem som helst kan lova och kasta vackra ord omkring sig, men om man verkligen älskar någon då behandlar man den människan väl och man är rädd om den. Vi har väl alla varit med om den förälskelsen där vår kärlek lovar och lovar och säger att han/hon älskar oss, men aldrig får vi det bekräftat på annat sätt än löften, som ändå bryts eller glöms bort. Kände vi oss någonsin älskade på riktigt, på djupet? Eller ville vi bara så gärna vara älskade att vi nöjde oss?
Varför nöjer vi oss med vackra ord och tomma löften, när vi kan få något så mycket mer. Någon som inte lovar bara för att det låter bra, någon som inte behöver berätta för oss att de älskar oss konstant för att deras beteende och uppförande har redan bekräftat det, gång på gång. Genom ömma kramar, pussar och ett bra uppförande. Genom att ställa upp, bli ledsen med oss, glad med oss. Att vilja oss väl och önska oss lycka, även om det ibland betyder uppoffringar från deras sida. När de vet vad som är viktigt för oss och gör det, för att ett leende från oss betyder mer än sin egen bekvämlighet. Någon som vill se oss glada och som aldrig skulle drömma om att såra oss, få oss att gråta och om så vore fallet så skulle det göra minst lika ont i honom/henne som det gör i oss. Någon som klappar oss över håret och som ger oss en puss på pannan istället för att lova att ringa sen för att du ska vara nöjd för stunden, och sen ändå struntar i det.
Kärlek är inte så komplicerat som alla vill få det till. Kärlek är enkelt. För om man verkligen bryr sig om någon, verkligen älskar någon så behandlar man inte den människan illa, så enkelt är det. Och om man blir behandlad illa av någon som påstår sig älska en kanske man borde omvärdera kärlek en aning, och stå på sig själv och inse att man förtjänar mer.
Kärlek ska inte innebära en massa tårar, svek, massa ultimatum, skrik, bråk. Ibland blir det så, det är oundvikligt, men det vackra och underbara ska överväga och dessutom ska människan ångra sig på riktigt och verligen gottgöra sina misstag, både vi och vår andra part. Och inte göra om det.
Det är inte så jävla jobbigt med kärlek om det är på riktigt. Och om du värdesätter sig själv så tar du inte skit, du nöjer dig inte och du stannar inte hos någon som inte behandlar dig väl!
Tack för dessa tänkvärda ord!
// Susanne
Dela
